Kvällssolen lyser genom mina persienner, jag sippar på ett glas rosévin och ska snart cykla iväg till Nydala med min tappre vapendragare, tillika vice ordförande, Frida. Det är en märklig känsla som infinner sig i min kropp vid den här tiden på året; vetskapen om att ett år har gått och att det dröjer flera månader innan man får komma tillbaka till studentlivet gör mig både glad och lite vemodig på samma gång. Det här är ju livet, för mig, just nu. Det är ju här i Umeå som jag har mina hjärtevänner, min utbildning, mitt ordförandeskap. Det är här jag lever, och det känns konstigt att veta att jag snart ska åka härifrån. Dessutom känns det som om den här hemresan (eller 'hem', förresten, vad är egentligen 'hemma'?) kommer oerhört olägligt just i år.Men, för att komma till tanken med rubriken, så; ja, såhär borde livet vara när det är som sämst. Solsken, underbara vänner, rosévin och iskalla Carlsberg, skratt och en otrolig massa utomhusfester!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar