Pappa Stomberg?! HERREGUD!

I fredags satt jag, Ida och Frida och försökte mecka ihop vår 10-sidiga affärsplan inom Entreprenörskap, som ska vara inlämnad på tisdag. Marie var hemma, eftersom hennes pappa skulle komma på besök över helgen. Helt plötsligt får Ida ett sms "Är ni på skolan? Vi kanske tittar förbi en sväng!", och då bröt helvetet lös. Jag och Ida tittade på varandra med panik i blicken och utbrast "Pappa Stomberg! Herregud!", och sedan började vi panikstäda i det lilla grupprummet på Universum. Vi slängde allt godispapper, radade upp böckerna snyggt och prydligt, stängde ner allting förutom Word på våra laptops, satte oss rakryggade och väntade. Frida släntrade in efter ett tag, och frågade varför vi såg så stela ut. Det enda vi fick fram var "Pappa Stomberg!", varpå Frida utbrast "HERREGUUUUD!!", och började frenetiskt torka av skärmen på sin laptop och slänga ner diverse lösa papper i sin väska, sedan var hon tvungen att kontrollera så att frisyren var okej.

Sedan satt vi där, som tre tända ljus. Ida gick till och med så långt att hon lekte Lucia, ända tills Marie, hennes pojkvän och den omtalade Pappa Stomberg anlände. Vi svarade artigt på alla frågor, satt så rakryggade att det gjorde ont, och försökte se så änglalika ut som möjligt. När den omtalade Pappa Stomberg lämnade rummet drog vi alla en lättnadens suck. Till saken hör att Marie's pappa är något av ett fenomen, en myt, en legend. Han är en sån där pappa som man inte riktigt vet om han existerar på riktigt, han verkar vara alldeles för smart, proper och intelligent för att vara ett mänskligt väsen. Men det var han, i allra högsta grad.

Puh. Att träffa svärföräldrar är en piss i Mississippi i jämförelse.