Living on the edge

Just ni sitter jag ihopkurad i min lilla soffa med hypersnabb kaninpuls, vågar knappt röra mig av rädsla för att min granne på våningen under ska förstå att jag är hemma.

Min granne på våningen under är nämligen helt vansinnig. Vid första anblick verkar hon ok, men skenet bedrar. Hon är en sån som brassar på världens högsta musik rent spontant vid 00.30-snåret mitt i veckan, lever jävulen på helgerna och bygger sopberg utanför sin ytterdörr. Till saken hör att det är loftgångar här, och hon bor precis vid ingången till dessa, och man måste därför passera hennes dörr för att komma till trapphuset. Sjukt läskigt. Det värsta av allt är att hon är sur också. Otrevlighetsbarometern slår i topp.

Under våren slog denna granne någon form av rekord; utanför hennes ytterdörr stod inte mindre än 6 (!) soppåsar i en hel vecka. Då ringde jag hyresvärden och gnällde, som en sann villaägarkärring. Dagen efter var soporna borta och allt var frid och fröjd.

Tills nu. Nu har hon börjat tänja på gränserna igen, det började med en tidningstrave och sedan två soppåsar. Och folk råkar alltid stöta i dessa grejer när de passerar hennes dörr, och tillslut ligger skiten mitt ute i trapphuset. Jag stör i princip ihjäl mig på detta, och jag inser att jag innehar ett gäng kärringegenskaper, jag kommer förmodligen bli en sån där sur granne som står och spanar bakom gardinerna när jag blir gammal. Men hur som helst..

.. nyss trippade jag ned en våning, och sparkade ihop alla sopor, travar och påsar till ett litet berg som nu blockerar hela hennes ytterdörr. Nu väntar jag på någon sorts effekt; ett raseriutbrott, att hon ska mula min dörr, ta bort min "Ingen reklam, tack!"-skylt på brevinkastet. Man vet aldrig vad man kan vänta sig.

Fröken Ordförande, ständigt beredd på utmaningar, orädd för konflikter.
Living on the edge, så att säga.