Akademins lunchrum

Jag läser för tillfället två extra kurser, vid sidan om min ekonomutbildning, för att bredda mig litegrann. "Leadership" heter den ena kursen och handlar, helt oväntat, om ledarskap. Den andra kursen behandlar emotioner i organisationer och företag, och är väldigt intressant. Jag brinner verkligen för ekonomi, men är samtidigt övertygad om att det är viktigt att beakta människorna i organisationer, vilka emotioner som gör att vi människor beter oss på olika sätt och hur man som ledare och medarbetare på ett bättre sätt kan förstå människornas komplexitet genom att beakta just känslorna. Just nu sitter jag och jobbar på en rapport om "akademins lunchrum - mys eller hierarki?" där jag ska utreda hur stor roll sociala relationer på arbetsplatsen spelar när det gäller om att bli befordrad eller ej, och hur viktigt det är att komma med i den gemenskap som finns bland personalen på ett företag, t.ex. genom en så enkel handling som att äta lunch tillsammans. Dessutom behandlar rapporten även genusfrågan.

Under den senaste tiden har jag deltagit i många diskussioner angående genus och huruvida man bör ha ett genusperspektiv på allt - och jag måste erkänna att jag är kluven. Jag och mina närmaste vänner diskuterade det här ämnet senast igår och vi var alla rörande överens om att vår generation är, rent generellt, väldigt öppensinnade. Visst måste man vara medveten om att det fortfarande, inom vissa områden, fortfarande råder en viss diskriminering - att förneka det vore bara dumt. Men jag tror på många sätt att det håller på att ske ett paradigmskifte, och det är just våran generation väldigt delaktiga i - vilket är otroligt positivt. Den dagen vi alla ser det som en självklarhet att en persons anställningsbarhet enbart grundas på meriter och social kompetens, då kön, etnicitet och sexuell läggning inte ifrågasätts eller ens funderas över - då är vi framme vid vårt mål. Styrelseproffset Marianne Nivert sa en gång följande:

"Vi når full jämställdhet den dagen då det finns lika många inkompetenta kvinnor i styrelserummen som män"

Jag tycker att Marianne, med glimten i ögat, sätter huvudet på spiken!